inghar.blogg.se

Att sitta vid en dödsbädd är tufft. Det är bara en oerhört lång, lång väntan... Man blir otroligt trött psykiskt och mentalt. Vad ska man göra för den döende, för de andra som sitter i samma rum. Att stötta varandra i sorgen...  tårar rinner. 

Vi pratar och pratar, ibland tar pratet slut, man vet inte vad man ska säga. Man letar efter ord, vad som passar sig att säga. 

Våra tankar snurrar och tillslut är det ändå bara hur lång tid ska detta ta.  

Vi försöker underlätta för varandra och för vår kära döende. Vi sänder ut värme och kärlek. Vi masserar händer, fötter och klappar försiktigt på den nu så otroligt tunna huden på kroppen. 

Vi pratar om minnen. 

Vi frågar om musik, vi minns tillsammans. Bridge over troubled water är en önskan, den hade även mamma på sin begravning.  

Det blir ingen dödsannons i tidningen. Ingen av de närmaste läser vanliga papperstidningar längre. Det är överenskommet att det läggs ut på Facebook och Instagram istället. Tider förändras...

Vi letar efter tecken... vågar vi gå att äta, vågar vi gå hem och sova? 

Vill vi, vill vi inte vara med i dödsögonblicket? Otroligt många tankar men också bara helt tomt dess emellan. 

Morfin, massor av morfin för att underlätta smärta och ge avslappning. Det ska tydligen också hjälpa att komma över gränsen. 

Hjärtat är en otroligt stark muskel som kämpar in i det sista. 

Vi letar hela tiden efter tecken. 

Näsan blir spetsig och vit, svårare och rossligare med andningen. Ögonen är oftast helt stängda. Och ändå ibland kommer det en liten underfundig kommentar om något vi pratar om. 

Vi runtomkring förundras över vad styrkan kommer ifrån. 

Hörseln är tydlig och klar och det sista som sviker. 

Vår kära Peter önskar att det ska gå fort, att det helst skulle varit över som i går, men gärna nu vilken sekund som helst, trygg och ödmjuk inför det som ska ske. 

Alla runt omkring önskar samma sak, låt det nu gå fort. 

Ooooo här sitter vi nu tillsammans och väntar, väntar in döden. 

💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕💕