Till minne av Fonzie

För drygt sju år sedan dök det upp en liten kille i mitt liv. Tillgiven, gladlynt,  energisk och intelligent föll jag som en fura för honom. Min dotter Carolina som är allergiker har alltid tjatat om husdjur. Barnen är uppvuxna med olika djur i vårt hem men under hennes tidiga skolår drabbades hon av pälsdjursallergi och det  gjorde att vi var tvungna att göra oss av med dessa. När vi nu läste på webben, tidningar och böcker förstod vi att den fanns en ras som var snäll mot allergiker och kanske vore detta något för oss om vi nu skulle försöka att ta oss an en hund.  

Ett telefonsamtal bort och Carolina och jag tog oss, en sensommardag en liten tur till uppfödaren som just i samma veva hade en ny kull till försäljning. Så lägligt! Jag vet att det är livsfarligt att ta sig till en kennel när det finns valpar… det kan ju bara sluta på ett sätt.   Och det gjorde det. Valpar, valpar, valpar överallt…

Utan att säga något till Carolina valde jag med omsorg den valp som öppnade mitt hjärta mest… Jag lät Carolina göra det samma… Vi skulle inte tala om vilken valp vi valt förrän vi var helt säkra. I kullen fanns det både pälsbeklädda och nakna hundar och jag var fascinerad av dem båda. Efter ca 2 timmar på kennel kände vi båda att nu skulle vi åka hem och fundera på om detta verkligen var rätt för oss. Carolina och jag hade förälskat oss i samma hund och redan efter två veckor fanns lilla Fonzie där hos oss.

Chinese crested dog är en hundras som finns i två varianter, nakenhund, som är naken och powder puff, hundar som födds med fluffigt hår på, ofta i samma kull. Fonzie var en Powder puff. "Kinesen" är en alert och mycket intelligent hund med ett väsen som ytterligare förstärker det exotiska intrycket. Rasen är både påhittig och självständig, kombinerar man det med en uttalad flockkänsla och en vilja att vara sin ägare till lags. Han älskade våra promenader tillsammans.

Under åren som följde fanns Fonzie med var vi än gick. Han var vårt allt. Jag gick även på två disiplinkurser med Fonzie för att lära mig själv att handskas ansvarsfullt med hundar. Jag gick ut med högsta betyg i båda kurserna.  Fonzie har blivit en del av mig… lika älskad som de barn jag burit.

Det var en otroligt svår tid då jag förstod att jag inte längre hade tillräckligt med tid för honom. Barnen växer upp, flyttar hemmifrån och studerar på andra orter… detta gör att livet förändras.  Arbetet tar tid…  och till slut känns det som att jag ständigt låg på vägen för att snika till mig tid för att hinna hem och ta ut  honom på en promenad. Detta gjorde att jag kände mig sönderstressad.  Under ett år gick jag med beslutångest för hur jag skulle göra för att allt skulle bli så bra som möjligt.

Jag var tvungen att komma till ett beslut och det var mycket tufft att välja bort. Min älskade Fonzie! Det svåraste beslutet i mitt liv…  

I våras tog jag då kontakt med min kära vän Lotta,  som jag bott granne med uppe i Västra Götaland, och frågade om hon kunde tänka sig att ta hand om min lilla älskling. Han hade ju så många år kvar att leva om allt ville sig väl.  Tilde och Lotta tog emot Fonzie med öppna armar.  Vilken lycka för oss alla!

Hur svårt var det då inte att efter bara några få månader ta emot det hemska meddelandet att lilla Fonzie blivit svårt skadad. Lotta och Tilde var ute med Fonzie då en större hund anföll honom och han blev så svårt skadad  med inre blödningar att inte veterinären kunde rädda honom.  Han fick somna in…   vår älskade Fonzie.  

 

Kommentera här: