Raku-kurs

För er som inte har sett hur mitt keramikfat blev så finns det nu på plats i mitt hem… 

 
 
Norteforsen och Atelje Lilla Lugnet är en plats där man efter en hektisk arbetsdag kan andas ut och själv få gå ner i varv, släppa loss och vara lite kreativ utan att vara så pedagogisk.  Jag kan släppa på min yrkesroll en aning och gå in lite i mig själv.  Få lite utlopp för min egen fantasi samtidigt som det lite opretentiöst får bli lite som det blir…
(Lenas foto)
Jag kunde inte släppa keramikkursen efter tre gånger, utan tog chansen att även haka på Raki kursen.
Jag var på plats och leran delades ut, alla var ivriga och förväntansfulla. Fantasin skulle nu få flöda fritt…
Och där tod jag mitt bland alla övriga... och då slår det till, brutalt stiltje... det står fullständigt still hos mig… hjärnan känns helt död… inga bilder, inga idéer, inte en endaste litet infall av något litet huggskott eller figur. jag vet inte hur länge... det känns som timmar... Tillslut tar jag upp min mobiltelefon, googlar och söker efter alster för att få inspiration. Jag bläddrade även i böcker och tidningar, tittar på foton och på alla fina saker Lena själv har gjort…

Mina keramikvänner är för länge sedan i full gång. Det knådades och formades fantastiska figurer, fat och krukor… 

Min panik började nu sprida sig i kroppen… Här stod jag nu med leran och knådade och knådade…  och nä, det fanns inte en enda luftbubbla kvar i leran hur jag än tittade. Hjärnan stod helt still, vad skulle det bli av det här?

Behövde jag ge upp, låta min knopp få slappna av och ta mig hem, kanske slappa framför tv ´n en stund, förbereda mig för morgondagen. Jag kan inte pressa fram något när inte huvudet självt vill och inte händer det något med händerna heller… inget flow alls.

Då plötsligt får jag en bild i huvudet… bilden är en del av Lena Skoglunds härligt inbjudande entré inne i boningshuset…  

Jag söker i minnet. Ett charmigt gammalt bord i ena hörnet, här har Lena några av sina fina alster. I mitt huvud försöker jag leta och se det lite klarare… här står ett helt fantastiskt originellt keramikhus…

 (Lån av Lenas eget foto Ateljé Lugnet.)

Jag började med att kavla ut leran…

Jag vet att jag måste försöka fånga en bild av hur jag kan göra det till mitt…

Jag får en bild i huvudet av Brahehus som är en tidigare slottsbyggnad, numera ruin, vid  E4:ans motorväg, tre kilometer norr om Gränna. 

Jag kollar även in att Lena gjort en snarliknande byggnad som står längst in i den fantastiska ateljén… Hit dras ofta min blick och här får jag lite extra inspiration. 

Nu måste min hjärna bearbeta om man får kopiera och göra så snarliknande alster… att härmas kanske inte alls tillåtet. Bör jag fråga?

Då säger mitt inre, pedagog som jag är och jag lutar mig ofta mot Läroplanen för förskolan: Barn söker och erövrar kunskap genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och reflektera. Vi lär av varandra och det är i samspelet vi stimuleras och utmanas och det är då utveckling och lärande sker. Miljön ska vara öppen, innehållsrik och inbjudande. Verksamheten ska främja leken, kreativiteten och det lustfyllda lärandet samt ta till vara och stärka våra intressen för att lära och erövra nya erfarenheter, kunskaper och färdigheter.

Lena är en fantastisk människa, skulle hon må dåligt genom att jag försöker, i min okunskap, få något att efterlikna hennes hus lite…   då med min egen lilla toutch.  Jag tror inte det… Jag hoppas att hon ska känna stolthet av att någon vill efterlikna hennes alster lite.  Mitt inre säger att hon är denna stolta lärare i keramik där vi leker och utmanas för att lära.

Lena hjälper mig med hopsättningen… Hon är duktig och förklarar hur jag ska göra.

  
Därefter ska fönstren försiktigt skäras ut...

En och en av de andra keramikvännerna har trappat av för kvällen.  Vi är nu ensamma kvar i ateljén och på bordet intill har det bildats en hel hög av alster som är helt fantastiska. Nu ska de skröjbännas till nästa gång.

 

Vid andra tillfället, någon vecka senare, ska nu alla alster glaseras… För att få sin fantastiska lyster och färg i rakubränningen målas de.

 
 Fantastiska figurer...
 
Jag glaserar mitt hus med kopparoxid för att få till den lite gamla rustika känslan.
 
(Lån av Catarina Bengtssons foto)
 
Jag har valt att inte rakubränna mitt hus. Varför? Jo, huset är ganska stort och ganska skört och vi är lite rädda att det kommer att spricka i den heta rakubränningen. Därför kommer Lena istället att köra det ännu en gång i den vanliga keramikugnen. Tack för det Lena! 
 
 
Jag har dock hunnit göra en liten kruka eller burk som ska få vara med i rakubränningen.

Jag valde att glasera den i tuttifrutti, turkos. Leran på krukan som inte glaserats kommer då att bli svart i bränningen.  Jag hoppas detta kommer bli en häftig kontrast.

 
 
Alla är djupt koncentrerade med glaseringen...
 

Det ska bli mycket spännande att följa förloppet med bränningen under morgondagen, söndag.

Vi kommer att vara ute under hela dagen och den hemmabyggda ugnen i Lenas trädgård kommer att värmas upp till dryga 1000 grader.  Efter bränningen lyfts alla sakerna upp, rödglödgande av hetta och man måste använda långa tänger för att lyfta upp dem.

Därefter har vi tillsammans förberett en tunna som de heta föremålen ska läggas ner i, sågspån hälls över innan locket läggs på. Sågspånet börjar då brinna av hettan.

Den oglaserade leran och krackeleringarna i glasyren kommer då att färgas svarta. Därefter kommer vi att strypa syretillförseln med lock och då kommer syret inte att räcka till utan tas från glasyren. Man får då en reduktion och det är den som ger de speciella effekter som förknippas med modern raku.

När föremålen plockas ur tunnan, läggs dem i en balja med vatten. Sedan är det dags att skrubbar dem rena med stålull för att få bort allt sot, och sedan är det bara att beundra det fantastiska resultatet. Otroligt spännande ska det bli…

Håll nu tummarna för fint väder, gärna sol och inte för kallt.

Du följer väl mig, för att se resultatet? 

 

 

Kommentera här: