En tidig söndagsmorgon…

En tidig söndagsmorgon stod jag  vid handfatet i badrummet för att fixa till mig precis som alla andra mornar. Denna morgonen hade jag dock fått sova lite längre… Vi är morgonmänniskor både jag och Göran men jag brukar alltid låta Göran gå upp före så att jag har tillgång till badrummet lite längre… samtidigt som han kan göra frukost, tar jag gärna en dusch. Denna morgon lät jag händerna värma sig under det rinnande vattnet för att ja, det var lite kyligt där jag stod. Raggsockor på fötterna värmde dock men morgonrocken var lite slarvigt knuten runt midjan. Jag huttrade till och böjde mig över handfatet för att låta mitt ansikte sköljas och renas av det härliga vattnet. Jag fångar vattnet i händerna och sköljer ansiktet två gånger och jag känner det underbara vattnet som rinner längs fingrarna. Tredje gången vattnet når ansiktet hör jag smällen, likt ett pistolskott samtidigt som jag känner en intensiv smärta i ryggen.  Benet försvinner och krampar likt små russin.   Jag stampar och stampar men benet är borta, sover eller det känns snarare som sockerdricka i ben och fot. Smärtan är olidlig och jag skriker rakt ut.

Det var troligen mitt första diskbråck… sedan har det varit ytterligare två…  Men jag ska inte skriva om min smärta och inte om min hängande fot som jag fått dras med i ett år inte heller min hälsporre, min arm som varit hängande eller annan skit som hängt med under dessa två år utan det jag vill förmedla är att det fanns en räddning, en dam i Knäred. Valentina är hennes namn. Hon är utbildad osteopat och har utvecklat en behandling som hon kallar sportmedicin. Jag har varit runt hos många olika läkare och sjukgymnaster men ingen har behandlat orsak utan bara symtom.

Jag fick nys om henne genom en av Görans bekanta. Tack!

 

Valentina kan sin sak… Efter hårda behandlingar och fantastiskt bemötande där hon förklarar och beskriver, känns kroppen nu ganska ok.  Efter några besök fick jag ordination 2 mil på cykel varje dag…   Huga! Vad säger man då?

Vilken tur att Göran och jag i början av våren peppat varandra att börja cykla till jobbet varje dag. Göran hade till och med sålt sin bil för att inte falla till föga om vädergudarna inte var så snälla. Och vad skulle vi med två bilar…

 

 

Valentina har fått mig att cykla många mil. Jag har ca 5 km till arbetet… men för att få ihop två mil om dagen tar jag nu extrarundor på morgonen till arbetet och extra rundor på väg hem.  

 

Jag har lovat henne att cykla oktober ut. Sedan får jag vila.  Ca 70 mil har det blivit på 1 ½ mån.

Och ja, jag känner mig starkare och smidigare i både kropp och själ.  Tack Valentina! 

 
 
 
 
 

 

 

Kommentera här: