Ave Maria!

15 kollegor bilade ner för att ta ett tyst farväl av en kär vän och arbetskollega. Sankta Maria Kyrka i Malmö är den plats där vi möts för att tillsammans skiljas från en omtänksam och kärleksfull pedagog.

 
Det är första gången jag får ta del av en Katolsk församling och kyrka.
 
 
Även om det inte är en glädjens stund är det spännande att få ta del av en annan kultur och i detta fall en begravningsgudstjänst på Polska. Detta gör att jag kan hålla mig lite distanserad eftersom jag inte förstår allt som sägs… vill påstå att jag kan sitta ner i kyrkbänken och tänka på Urszula och med ro, nästan meditationsmässigt lugn få lyssna till hennes hemspråk och kan i stunden få vara med och bara vara… det känns helt rätt och mycket själsligt närvarande. Mycket är sig likt från vår kristna traditionella kyrka. Man känner igen sig delvis. Orden från den katolska prästen då han berättar personligt om Urszulas liv och lyste frid över hennes minne gjordes även på svenska. Vackra ord precis som den människa hon var, omtänksam mot alla och ville alla väl. En kvinnlig solist sjöng inlevelsefullt Ave Maria i den upplysta och fridfullt smyckade kyrkan.  

Anhöriga och vänner och kollegor tog därefter ett sista farväl vid graven i Limhamn.

Min känslomässigt tyngsta tillfälle drabbade mig plötsligt utan förvarning då vi ska lämna graven. Flera av U´s vänner och släkt har redan lämnat platsen för att ta sig tillbaka till bilarna, vi ska ta oss tillbaks till församlingshemmet för lite förtäring. Kvar vid graven står U´s man, döttrarna, jag och några av mina kollegor. Den kärleksfulla lilla vinken, blicken och sorgen från mannen när han tar sig från graven gör mig helt förtvivlad. Helt plötsligt så befinner jag mig i en otroligt tung sorg. På en bråkdels sekund slungas jag in i en djupt olycklig hopplöshet. Jag ser mig själv vid en grav där även jag en gång ska utsättas för att lämna min älskade man en gång…  

 
Efter någon minut är jag tillbaka igen… En underlig känsla att slungas fram i tiden… för att sedan färdas tillbaka till nuet. Och känslan i kroppen finns kvar… sorgen att mista den man älskar. Ooo vad tungt och svårt… knappt så man kan stå ut. Vilken sorg…

Även nu i skrivandets stund kan jag uppleva smärtan igen, den som slog till i mig vid graven… kan bara föreställa mig hur det kommer att kännas den dagen…  om jag behöver att uppleva den.  Nästan så man hoppas att man får gå först in i ljuset. 

 

Kommentera här: