Återträff!

Lördagen 17 april 2010 hade jag laddat för i flera veckor. 

Allt började med ett inbjudningskort som damp ner i postlådan hemma. Samtliga elever som slutade 9:an 1980 i Halmstad hade fått samma inbjudan.  Ja ni hör ju själva, 30 år är en lång tid…  Huga! Ska man gå?  Hur ser de ut de gamla skolkamraterna? Har vi något att säga varandra? Vad ska man ha på sig. Ja, frågorna var många, mycket många.

Jag bestämde mig nästan direkt. Klart jag måste ta chansen att få se min gamla hemstad.  Jag längtade tillbaka otroligt  mycket till Halmstad, havet och staden. Jag  hade desutom redan bestämt mig för att återvända och bosätta mig där så fort barnen var utflugna och hade klarat sina gymnasiumstudier.

Några dagar senare ringde min allra bästa bundis och klasskamrat från högstadiet och Vallåsskolan. Ulla bodde numera i Stockholm och vi hade bara haft spartansk kontakt genom julkort och några brev under årens lopp. Senast vi träffades hade varit på den där återträff 10 år tidigare. Tjejerna hade träffats och haft en lten förfest och pratat och tjatat en hel del… men det hinner hända en hel del på 10 år. Jag själv var skild sedan dryga tre år tillbaka och bodde nu i Trollhättan med mina tre barn som var i övre tonåren. Jag visste också att Ulla hade varit ensam med sina barn. Nu var hon nykär i en kollega uppe i Stockholm berättade hon. Och skulle gifta sig i sommar.

Ulla och jag pratade om allt… det var som om vi hade träffats igår… det var bara att ta upp tråden där vi slutat.  Klart att vi skulle gå på festen. Ulla ringde nu runt och försökte få alla i klassen att hänga på.

En av killarna i vår klass kunde ställa upp med plats för en liten förfest innan vi skulle dra vidare. Vi kunde ta taxi till den stora återträffen  på Högskolan där samtliga klasser skulle sluta upp denna kväll.  

Jag fixade till mig och hoppades göra ett gott intryck, samtidigt som jag undrade om killarna i klassen var lite små korpulenta och flintskalliga… ;)

Nu stod jag med pirrig mage och lite smått nervös utanför dörren till Göran som hade upplåtit sitt hem för denna träff… Jag hade dragit lite på tiden för att inte vara på plats först. Nu skulle det ske.. Vad hade det blivit av dem alla, de cola, discobrudarna, rockarna, plugghästarna, sommarflickorna, sportfånarna och mesarna? Nu skulle jag kanske få svar på en del av de frågor jag undrat över.

 

Jag ringde på dörren. Och där stod han, han med stort H. Jag höll på att svimma. Vilken ortrolig stilig man, inte alls så som jag minns honom. Göran brukade ha stort burrigt hår….  

                                                                      
                                                                              
 
 
 
 
 
 

Inte alls så som nu, otroligt snygg i mina ögon. Och kramen jag fick oj oj oj! Jag kunde stått kvar där hela eftermiddagen och kvällen, bara fått vara i hans armar. Men det kunde man ju inte säga. Vad hade tagit åt mig? Herre min gud… Jag hade fallit pladask … ett enda ögonkast och jag var helt skakad in i minsta cell i kroppen. Helt galen tänkte jag själv… Kan man bli så knockad!  

 

Jag kan säga som så att kvällen blev mycket lyckad. Helt otroligt att få träffa 15 st av sina gamla klasskamrater och prata ochg tjata med. Därefter drog vi vidare och träffade ytterligare gamla skolkamrater från Halmstad.

 

 

 

Jag hade dock ögon på en för mig mycket speciell och charmig man under hela kvällen.   

 

 
 

Veckan efter gick jag som i ett skal eller i en bubbla…  Jobbade, men jag var inte där…. vad skulle jag göra av alla dessa känslor som bubblade i mitt inre… Hade han märkt något av det som jag kände av… den speciella laddade atmosfär som man nästan kunde ta på den där speciella kvällen i Halmstad.  

Det fanns bara ett sätt att göra och det var att söka upp honom.. hann fanns ju där på Facebook...  Jo då!

Jag skickade iväg ett meddelande innan jag hann ångra mig… jag öppnade hela mitt hjärta. Det fick bära eller brista! Jag var tvungen att öppna dörren på vid gavel och kasta mig ut…  

 

 

 

 

 


Kommentera här: