inghar.blogg.se

I dag har jag en vandrande sambo… han lunkar runt som en vandrande vålnad i vårt hus… runt, runt. Regnet strilar ner utanför vårt hus. Det är en spännande och ödesdiger dag. Vinna eller försvinna!

Under guldåren -76 och -79 var jag med och såg nästan varje hemmamatch tillsammans med min kära klasskamrat Ulla. Vi stod i kvastarnas klack och var med och hejade. Efter matcherna smög vi in i restaurangen där Ullas mamma, Margit serverade spelarna korv, hamburgare, mos med piffikrydda och mackor. Det var en härlig stund att kolla in alla killarna och känna av atmosfären och lyssna till eftersnacket.

Några gånger var jag även med och tågade med alla supportrarna till matchen, längst fram i ledet med flaggan i högsta hugg gick en av de snyggare killarna i min klass. Det kändes otroligt spännande och magiskt att få gå med när fanorna vajade för vinden, för att ge allt sitt stöd åt klubben.

Jag minns också spänningen när jag sålde kvällsposten till Rutger Backe under tidiga skolår. Det var alltid lika spännande, om han skulle öppna när man ringde på dörren.  Kanske fick man en extra slant till någon godisbit.

Klubben firar 100 årsjubileum nästa år och det vore ju tragiskt att åka ur precis innan…

Känslan att stå i klacken var både spännande och kunde ibland te sig lite kuslig för oss tjejer. En gång fick jag en rejäl kyss av en exalterad äldre kille i klacken då vårt blåa lag fick in ett mål. Jag blev helt chockad och jag minns det tydligt än i dag… hur jag smög upp en näsduk och tvättade mig runt munnen efteråt. Jag behöver väl inte tala om att jag bytte plats efteråt.  

Ny låt är det också i klacken. Men för mig är det ändå den gamla som gäller…  Sambon laddar nu upp med denna innan han snart går iväg mot Örjansvall.

I skrivandes stund drar regnet nu i väg och plötsligt lyser solen, kan det vara ett tecken på att det kommer att gå bra för vårt älskade HBK.